Förtydligande till gårdagens inlägg. Jag är absolut inte emot fristående skolformer. Jag har själv min anställning i en fristående skola.Jag förstår ev. frustrationen när man som pedagog inte får den återkopplingen och resurser man anser behövs för att kunna åstadkomma de resultat som förväntas av en. Eller att ens eget pedagogisk "ideologi" ifrågasatts. Eller att man får inte möjlighet att utveckla sina pedagogiska tankar för elevernas bästa.
Det var precis så de sverigefinska skolorna startade sitt "fria" liv för 20 år sedan. Kommunerna ansåg att tvåspråkighet var ingenting att satsa på och de tvåspråkiga barnen skulle placeras i enspråkiga klass. Med begrepp som halvspråkighet försökte man skrämma föräldrar att välja bort modersmålet. Det som får mig fortfarande bli väldigt arg är att kommunerna har aldrig ifrågasatt tvåspråkighet när det gäller engelska/svenska, franska/svenska och andra världsspråk men finska/svenska kombination var bara för mycket för många.
Tack och lov fanns det tillräckligt många envisa språkkämpar som startade skolor där man kunde både behålla och utveckla sitt modersmål och lära sig svenska parallellt. Idag finns knappast någon (hoppas jag) som ifrågasätter de tvåspråkiga skolorna överhuvudtaget. Vi har ju kunnat också visa med våra reslutat att kunskap inhämtas bäst på elevens starkaste språk och att elever har kapacitet att lära sig två och fler språk även samtidigt.
Med detta vill jag säga att kommunerna kan behöva ett tankeställare, vad vill vi egentligen med vår skolpolitik. Har vi skolpolitik värt namnet? Har vi skolfolkets förtroende för vår politik? Vågar vi ge både nödvändiga resurser och möjligheter för skolorna att profilera sig trots att de drivs av kommunen?
Den stora frågan är hur hanterar vi önskan om att driva en fristående skola som kommun, utan att vi gynnar den ena mer än den andra OCH utan att försvåra kommunens redan befintlig skolverksamhet som i detta fall råkar vara Montessorienhet vid Hjälmsta skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar