sossemor

Jag var på påskpromenad i Kristinebergsskogen. Det finns något magiskt i naturen oavsett om man är i skogen, vid havet... Jag får en så stark känsla av lugn. Jag känner mig liten men ändå del utav något större och betydelsefullt. Det är så ofattbart hur naturen kan forma allt så fullkomligt: färger, ytor, former,... allt. Vissa stunder är jag rädd att jag/vi tappar bort den känslan och tror att vi klarar oss utan naturen. Att vi är nöjda om det bara finns en shoppingcentra, villa, tågstation och skola. Jag tror att vi har en sort urkraft i oss som kan endast laddas om i naturen annars ökar risken att vi mår sämre.