Idag gick ingenting som jag hade planerat. De nyköpta perennerna och blomsterlökarna blev inte planterade och pappershögen inför morgondagens politiska styrgrupp är fortfarande oläst. Istället har jag fällt tårar över 30-års olyckliga väntan på kärlek i TV-serien Grandford och skrattat högt på Heli Laaksonens texter skrivna på åbodialekt.
Det är otroligt facinerande hur mycket språket kan förmedla. Helis texter får mig ögonblickligen till barndomens Finland, till dofter,känslor och minnen. Jag får lite hemlängtan. Jag måste bara sitera henne lite grand " Kerran tul simmone älli päähä, et tarttis saar nukku laros yät. Isäntväki ol hiuka vasta ja sanos, et älkkä nyy flika... Mut mikkä ei auttan. Mee hajetti peito ja tyyny ja tehti hyvä peti sin heini. Puale yähö saak men hyvi ja tunnelmallisest. Heti ko mee sammutetti taskulamppu ja sanotti hyvä yät ja koitetti nukatta, rupes joka pualt kuuluma krapina. Heinät kahisivat, joku vikis. Piäne aja mee koitetti kauhust kankkioin saar unen pääst kii, sit kootti petivaatte ja mentti talo oven taa kolkuttama, et jos mee kuitenki päästäis sänkky nukkuma. Hee oliva meit jo hiuka orottanukki."
Vilken tur att jag kan förmedla finskakunskaper till nästa generation. Utmaningen är om jag kan också väcka kärleken till det språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar