Snåla inte!

Det är verkligen mysterium hur vissa personer dyker upp i ens liv och hur de så småningom kommer de att betyda väldigt mycket, så mycket att livet skulle kännas mycket tomt utan dem. Jag har "mognat" så pass mycket att jag numera brukar våga säga det också till de berörda. Jag gjorde det inte förrut. Jag trodde nog att folk skulle betrakta mig som lite konstig. Nu bryr jag mig inte längre. Jag är ganska rak på sak-människa överhuvudtaget och varför skulle man spara just på de positiva kommentarerna men inte på de negativa? Och till vilken tidpunkt i så fall? Vid sjukbädden eller till begravningstalen? Livet är alldeles för kort för att snåla på detta.