Vallentuna konståkningsklubben bjöd en fantastisk show igår kväll. "Movies on ice" hette den och innehöll 19 olika inslag från Snövit och de sju dvärgarna till Zombieland och allt där i mellan.
Jag satt där på läktaren, njöt och kämpade mot tårarna. Jag är själv en "gammal" skridskomamma och kommer ihåg hur mycket jobb det finns bakom den årliga showen. Mammor (oftast) som har sytt kläderna, håret som skulle fixas, smink, blommor... och många timmars träningstid på isen.
Dräkterna tycktes vara vackrare än någonsin och åkare höll hög nivå. Men när de allra minsta åkare dök upp på isen och gjorde ballonger och tuppen och åkte även baklänges så förtrollades hela publiken. De var så duktiga och söta!!! Tack till er allihopa för en härlig kväll!
Naturligtvis väcktes många av mina egna minnen i liv under kvällen: hur mina döttrar var stolta när de hade avancerat på den nivån att de inte längre behövde använda hjälmen, de hundratals gångerna när jag knöt skridskosnören och kokta korven i kiosken efter träningen osv. Vilka fina minnen!
Ishallen är för många kommuninvånare en viktig mötesplats. Förutom de barn och ungdomar som tränar där varje vecka så träffas föräldrarna och även mor- och farföräldrar där. Även ishallen så som flera av kommunala fastigheter har många år på nacken och behöver rustas upp för att motsvara dagens krav på funktionalitet och säkerhet. Underhållslistan är oroande lång måste jag säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar