Hjälp och råd

 När jag började volontera i cafén tänkte jag att nu kan jag bidra till någon eller någras liv med lite glädje i form av en pratstund och fika. Varje gång har jag känt efteråt att jag har fått mycket mer än jag har kunnat ge. Det blev liksom tvärtemot ursprungsidén. Jag har lärt känna vissa stammisar lite bättre och jag blir innerligt berörd av deras engagemang i mina studier. De vill verkligen hjälpa till och ge råd, tips och utmanar mig språkligt så jag vågar mer för varje gång. De skriver minneslappar om de aktuella ämnen som jag har  i skolan till mig och är noga med att fråga sedan efteråt  om jag hade tagit upp det de föreslog. Som ett exempel fick jag en muntlig uppgift om att redogöra om Nord Pas de Calais-området i skolan och då blev det fart på vissa som hade rötter därifrån och skriva upp det ena och andra som kännetecknar just den regionen. En annan försöker "desperat" tipsa mig om en bok om verbkonjugationer och orkar rätta till mina böjningsfel som jag knappast hör eftersom hen pratar väldigt tyst. 

 Jag förstår de kulturella skillnaderna och tolkar de sociala koderna allt bättre. Här går det inte vara rättfram, rak i sak som jag brukar vara. Det funkar inte alls. Men det går att utveckla de mer diplomatiska sidorna hos en.  

Vilka fantastiska personer med helt olika personligheter har jag fått bekanta mig med. Det är mycket värdefullt för mig på många olika sätt.

Gott och blandat

Vissa dagar blir inte som man hade önskat eller planerat. I går blev mina studiepass bara en bråkdel av det som hade behövts. Jag gick inte ens ut vilket händer sällan. Jag behöver mina promenader och dagsljus för att må bra. Igår var ett undantag. Då blev det en stund på soffan och stirrande på taket i stället. Fundera och låta tankarna ta sin tid, det har jag lärt mig.  

Idag tog jag igen det förlorade från igår och simmade mina 50 minuter bland andra ivriga badgäster. Beundrade samtidigt konstsimsgruppens träning och försökte väja mig från vissa manliga simmare som behöver dubbelt så mycket plats som alla andra, helst i mitten av banan. Det kändes trots allt mycket bättre efteråt och köpte också en ugnsvarma baguette på hemvägen. Flitigt jobbande och på eftermiddagen valde jag en finsk film Les feuilles mortes av Kaurismäki på bion. Det kom många fler biobesökare för att titta på denna finska film än vad det kommer svenskar som tittar på franska filmer i Stockholm. Filmen var inte dubbad utan det fanns en textremsa på franska. Det var inte mycket att läsa eftersom skådespelare hade knappt några repliker.  Jag skulle kunna ha en roll i hans nästa film. Jag tycker om att spela och har urdåligt minne. Dagsaktuella världshändelser löpte i bakgrunden samtidigt som filmen spelades i en 50-talsmiljö med all rekvisita osv. det var konstigt men förklarar fransmännens förkärlek till Kaurismäkis filmer för de älskar elände och dystra bilder och det fick dem. Torra humorn gick hem den med. 

Livet går inte alltid att styra dit man vill. Det gäller att försöka göra det bästa av stunden och ta nya tag nästa dag. Hoppas på en härlig arbetsvecka till er alla!

 

Ostprovning

 Skolan ordnade en liten ostprovning idag. Vi fick lära oss oss om att det finns ca 450 olika ostsorter i Frankrike. Osten är en viktig del av deras kultur och i olika områden tillverkas olika ostar. Vissa görs exempelvis av komjölk eller av getmjölk.

 Varje ost har sin egen historia som osten Valencay från centrala Frankrike. Den tillverkas av opastöriserad getmjölk i en pyramidform. Det sägs att av Napoleons önskemål tillverkades en pyramidformad ost när han var på sina erövringståg i Egypten. Osttilverkaden Tallerand var inte så förtjust i Napoleon och han klippte av toppen av den pyramidformade osten som en markering av sitt tycke (huvudet av). 

                                                        bild: fine food 

Den dyraste osten sägs vara Comté från 2005 som kostar 59 euro kilo, alltså det är verkligen ostarnas kaviar.  Vi som är ostälskare kan glädjas åt att osten är en utmärkt kalcium- och proteinkälla. Tyvärr rekommenderas det bara 60g dag här i Frankrike. Tack och lov finns det ingen våg i min studentlya.

Att få bli äldre

 

Jag hade redan flera år sedan tänkt att fira min 60-årsdag i Frankrike. Då hade jag ingen aning om att just denna höst skulle jag även studera där. Nu blev det så, vilket egentligen är lyckosamt. Lyckosamt för att 16 veckor borta från familjen ÄR lång tid men med födelsedagsfirandet i Frankrike känns tiden inte lika lång.  

Vi hittade ett Airbnb- hus dit hela familjen rymdes, pool och nära till stranden var också på önskelistan. Vi prickade dem alla med ett hus i Lavandou, en liten stad vars namn hade jag aldrig tidigare hört talas om. Det är buss eller hyrbil som gällde för oss att nå dit. Jag kom från Aix och resten från Nice. 

Barnen hade jubileumsplaneringen färdig och det gällde att kolla på schemat vad som skulle hända och på  vilka tider. Det hände dock att vi justerade planeringen en aning. Exempelvis trivdes vi en längre tid på stranden och då hoppade vi över vinprovningen. Vi visste att veckan skulle vara den sista riktigt varma veckan så vi njöt av att simma i havet och leka med barnbarnen vid stranden. Alla utom jag hade ett ansvar för vissa sysslor och förberedelser. Jag bara flanerade runt och njöt.

Att få bli äldre betyder att man får uppleva mer. Den längtan och önskan känner jag allt starkare trots vetskapen om att det mesta har jag redan upplevt. Kanske just detta gör att man värdesätter vissa saker mycket, mycket mer, speciellt familjen. Vi människor är flockdjur och har ett stort behov av att ha en roll i gruppen. Vi i  vårt flock, i vår familj står varandra nära och jag hoppas att det fortsätter så. Det kräver att vi gör saker tillsammans och fortsätter att bry oss om varandra. 

Jag börjar märka att jag behandlas annorlunda nu när jag har blivit äldre. Vissa tror att jag har blivit dummare, mindre betydelsefull och i extrema lägen mer som ett barn. Mer fel kan man inte ha enligt mitt tycke. I vissa andra tillfällen behandlas jag med respekt, hänsynsfullt och även med lite beundran.  Man borde glömma bort åldern och fortsätta behandla varandra så som man själv vill bli behandlad.

Oavsett: lev nu, vänta inte på pensionen, lottovinsten, sommaren, ... lev nu!

Sjuk

 Kort meddelande från den soliga staden Aix-en-Provence: jag har varit förkyld sedan i söndags och det orsakar lite stress med skoluppgifter, närvaron och annat. Jag har varit noga med handhygien och har inte så vitt jag vet haft några sjuka i min närhet.  Så lite fundersam är man, varifrån har jag fått detta elände?

Trots ett tungt huvud har jag läst/ översatt en novell till "Le Reflet" om en grinig, rasistisk och blind gubbe som efter en ögonoperation får sin syn tillbaka och märker att han själv är svarthyad. Vår litteraturlärare har verkligen lyckats hitta mycket läsvärda berättelser som trots miljoner nya ord har gett mycket fina läsupplevelser tillbaka. 

Och min snuva/host/feber är ingenting att klaga över egentligen. Bara några dagar sedan fick jag veta om att en mamma och farmor i min ålder hade dött i en trafikolycka. Så sorgligt så det inte går att beskriva. Så tacksam får man vara för varje dag man får. Ta hand om er och era nära!

Bergsväg

 Dessa bilder får illustrera mina erfarenheter hitintills om studier i franska. Det har varit en uppförsbacke, varmt och svettigt, en smal och kurvig väg med inga skyddsräcken vid stupkanter. Jag har fått ta det lugnt, steg för steg, vila emellanåt, pepp och stöd från klasskompisar som delar samma krävande rutt. Andfådd, gråtfärdig (med Todorov), svindel av alla nya grammatiska- och fonetiska regler som ska hållas i minnet, fokus på ämnet/ vägen för att inte gå vilse.

 Det har krävt envishet, finsk sisu, familjens stöd, noga planering av dagen för att hinna med så mycket som möjligt,  några (?) croissanter och i tuffa situationer också bakverk från pâtisserie, sömn och simning. Men vet ni, även om jag har långt kvar till toppen så har jag fått uppleva magiska stunder med ett fantastiskt utsikt över det franska grammatiska landskapet och börjat inse och förstå allt fler tecken som bildar allt större helheter. Jag kan få gråt i halsen av glädje och stolthet av att kunna njuta av de franska noveller som jag har slitit med men som jag nu förstår berättelsens dubbla budskap. 

Så bakom de karga klipporna skymtar någonting väldigt vackert. Jag ska inte ge upp trots tidvis förtvivlan. Jag vill se allt, jag vill förstå allt. Och jag vill bli förstådd. 

 Vägen i bilden kallas för Route des Crêtes. Den slingrar från Ciotat till Cassis.