Jag var i Täby när jag fick veta att det brinner i Åbypark. Folk hade börjat höra av sig och erbjöd att sänka kläder, leksaker och filtar för dem som nu stod där hemlösa medan brandkåren kämpade på att släcka och begränsa branden. Vid den här tiden hade branden pågått nästan en timme. Ingen information fanns på kommunens hemsida. All aktuell informationen fick jag och alla andra via Vallentuna Nyas facebooksida som uppdaterades kontinuerligt.
I början var det oklart hur många lägenheter var drabbade. Polisen hade spärrat området. Nova ungdomens hus hade öppnats för att kunna ta emot dem som hade ingenstans ta vägen. Av de 12-13 lägenheter hade flertalet grannar, släkt och vänner som kunde ta de emot men alla hade inte det. Novas personal tillsammans med civilförsvarets frivilliggruppen fanns på plats på Nova. Det som saknades var kommunens personal som kunde möta de krisdrabbade och ge rådgivning, samtala och stötta dem i denna svåra stund. Hur bedömningen av situationen hade gjorts av kommunens ansvariga tjänstemän är ett stort mysterium för mig. Det sades till mig att branden var inte i den omfattningen att det skulle ha varit nödvändigt att aktivera kommunens krisgrupp. Var går gränsen? Räcker inte 12 familjer? Jag hade svårt att kontrollera mig själv. Det kokade inombords. Det är precis i sådana situationer kommunens hjälpande och stöttande hand behövs och nu lyste dem med sin frånvaro.
Det går inte att förlita sig på att frivilliga finns där och att räddningstjänsten klarar allt ensam. Vi får lov att se över rutinerna och riktlinjerna så att hela räddningsprocessen från början till slut fungerar optimalt och där ansvarsrollerna mellan räddningstjänsten, kommunen och frivilliga är glasklara. Och det viktigaste: vi ska komma ihåg att alla parter/ involverade ska göra sitt yttersta att de drabbade ska känna sig omhändertagna och få all möjlig hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar