Fick lära mig ikväll att vi kommunpolitiker har inte så mycket att säga till om placering av en mast, apropå artikeln i lokaltidningen om grannar som motsätter sig placering av masten i Ormsta. Länsstyrelsen är den instansen som fattar dessa beslut.
Vad gör det för skillnad om man har höga eller inga förväntningar t.ex. på barn eller på oss vuxna i olika situationer? Och hur vi förmedlar dessa förväntningar till varandra? Eller låter bli att förmedla. Det kanske har med fördomar att göra, förutfattade tankar att göra? Det är dags att medvetandegöra denna fråga på olika plan. Här finns ett outnyttjat kapacitet. Varför påstår jag det? Jag har märkt det i skolans värld. Kan det vara så att man ställer högre förväntningar på diplomatens son än på arbetslöse murarens son? Att föräldrarnas förväntningar smittar sig och blir pedagogernas förväntningar?
Jag har också märkt det bland vuxna. I arbetslivet förväntar man sig inte att en ung oerfaren kan klara av en viktig uppgift utan man ger den till en äldre mer erfaren som man vet fixar detta. Kanske inte med samma entusiasm som den yngre utan mer med rutin. Är det ok? Det är bekvämt och då kommer det inga större överraskningar med resultaten heller. Den här misstron eller bristen på positiva förväntningar är slöseri med human kapital. I vissa speciella fall agerar man så här pga rädsla, makt, egen osäkerhet. Men det kan också vara fråga om vuxenmobbning på mer "sofistikerad" nivå.
Även om dina föräldrar säger sig inte kunna språk eller matte så har det inte med din egen kapacitet att göra. Med rätt pedagogik och arbetssätt och framför allt att eleven känner sig att läraren FÖRVÄNTAR sig att eleven fixar det så gör han det också. Någon måste tro på en!
Även om du har en annan etnisk bakgrund och ditt sätt att vara inte alltid motsvarar "riksnormen" så krävs det inte så mycket mer än att vi tror på en och ställer höga förväntningar så åstadkommer vi betydligt bättre resultat oavsett vilket jobb eller ämnesområde vi pratar om. Vi ska inte vara rädda att låta andra växa. Vi blir inte mindre för det. Tro på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar