Läste i DN om en kvinna i sina bästa år, barn, man... och att hon är obotligt sjuk i cancer. Jag känner starkt för henne och hennes oro/rädsla/ångest att dö ifrån sina små barn. Det känns helt omänskligt tungt att någon ska behöva hamna i den situationen. Hur kan någon klara av det psykiskt? Bara tanken om det får mig att gråta.
Hur länge till ska det dröja innan botemedlet för cancer är framforskat? I samma tidning skriver Ingvar Carlsson med flera i ett debattinlägg om behovet av att staten ökar anslaget för läkemedelsforskningen. Jag tror att Sverige har mycket mer att ge i den internationella forskningen bl.a för att kunna bidra till att hitta medicin till flera idag obotliga sjukdomar. Ett självklart prioriterat område tycker jag, både ur samhällsekonomiskt och medmänskligt synpunkt sett.
Jag känner en enorm lycka inom mig att jag har kunnat fira morsdag med mina barn idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar